Rollofs huvud
Born to run
Under vissa löppass infinner en nästan overklilg känsla av att bara vara ett med omgivningen. Intryck från verkligheten och inre tankar blandas och man får känslan av att vara en passagerare i sin egna kropp. Kroppen jobbar och för ditt medvetande framåt och det enda man betalar är en marginellt högre andningsfrekvens. Åkturer som dessa är sällsynta och sällsynt sköna att få följa med på.
Under gårdagens långpass, som gick från utkanten av Karlskrona längs havsvikar in mot centrala staden och tillbaks igen, infann sig detta tillstånd. Jag tänkte till en början "ta det lugnt" under passet. Men efter tre kilometer märkte jag att allt stämde. Mitt medvetande åkte bara med kroppen som hade bestämt sig för att springa. Inte värka, inte klaga, inte känna utan bara springa.
Resultatet blev ett träningspass, där sluttiden på 1:30:40 efter 20.05 km, hamna i samma tidsklass som årets Göteborgsvarv. Att prestera detta resultat under en träning känns otroligt peppande och viktigt inför höstens Lidingölopp, där målet är att förbättra fjolårets tid. Det var förresten under Lidingöloppet förra året som den ovan beskrivna känslan infann sig senast, om man bortser från ett av långpassen under våren.
Jag vet inte vad som är hemligheten med att komma till detta tillstånd. Det kan inte vara ledighet för igår var dagen efter två tolvtimmarspass på jobbet. Det kan inte vara vila för senaste månaden löptes över 22 mil. Det måste isåfall vara slumpen. Eller rättare sagt en rad av tillfälligheter. För när den första låten som spelas under passet, med musikspelaren inställd på "shuffle", är Bruce Springsteens "Born to run" undrar man om det inte bara är meningen.
Born to run
Under gårdagens långpass, som gick från utkanten av Karlskrona längs havsvikar in mot centrala staden och tillbaks igen, infann sig detta tillstånd. Jag tänkte till en början "ta det lugnt" under passet. Men efter tre kilometer märkte jag att allt stämde. Mitt medvetande åkte bara med kroppen som hade bestämt sig för att springa. Inte värka, inte klaga, inte känna utan bara springa.
Resultatet blev ett träningspass, där sluttiden på 1:30:40 efter 20.05 km, hamna i samma tidsklass som årets Göteborgsvarv. Att prestera detta resultat under en träning känns otroligt peppande och viktigt inför höstens Lidingölopp, där målet är att förbättra fjolårets tid. Det var förresten under Lidingöloppet förra året som den ovan beskrivna känslan infann sig senast, om man bortser från ett av långpassen under våren.
Jag vet inte vad som är hemligheten med att komma till detta tillstånd. Det kan inte vara ledighet för igår var dagen efter två tolvtimmarspass på jobbet. Det kan inte vara vila för senaste månaden löptes över 22 mil. Det måste isåfall vara slumpen. Eller rättare sagt en rad av tillfälligheter. För när den första låten som spelas under passet, med musikspelaren inställd på "shuffle", är Bruce Springsteens "Born to run" undrar man om det inte bara är meningen.
Born to run
"Well run till we drop, baby well never go back"
B.Springsteen
