Sveriges yngsta Farbror!
Skidåkning skidåkning skidåkning...
Jag vill börja med att säga att som boende i Götaland är man inte bortskämd med bra skidföre och snöiga vintrar...
Efter de senaste veckornas töväder och plusgrader har nästan all snö försvunnit från nejderna kring södra Vänern. Så har det varit ända tills i torsdags då det snöade igen för första gången på länge. Här föll dock inte så mycket som man kunde hoppats på, men det täcker i alla fall marken. Så det var med en gnutta optimism som jag chansade och styrde kosan upp på Hunneberg och Bergagården för ett längdskidspass idag. Jag kan i alla fall säga att jag inte blev besviken. Där fanns dubbelspår, utan skräp och genomslag. Stavfästet var bra och föret fantastiskt snabbt. Inga moln på himlen som förmörkade solen heller spädde på den redan euforiska känslan som infunnit sig efter några få stavtag. Idag var det lekande lätt att åka skidor...
Wassberg och jag
Idag är jag alldeles lycklig efter ett väl genomfört långpass en gnistrande fin vinterdag!
Is i skägget, precis som Wassberg!
Tysk powermetal och snöstorm
Som grädde på moset under dagens löppass spelades snabb tysk power metal i hörlurarna. Energi som överfördes direkt från de dubbeltrampade trummorna och falsettrösterna genom hörlurarna ner i benen.
Nya tider
Efter en vecka på nya jobbet verkar allting ha bestämt sig för att krångla. Datorn fixas för tredje gången av helpdesk för tillfället och modellen jag skall arbeta med har en helt skum topografi. Det är inte lätt när det är svårt.
Har sprungit idag på en av mina gamla rundor som löptes flitigt under våren. En 11 km lång runda genom skogar, bostadsområden och över slätter. Slätter med konstant motvind. Jag känner mig fortfarande inte återhämtad efter min förkylning. Kroppen känns urlakad och svag. Hoppas att det kommer att kännas bättre vid Lidingöloppet.
Var förresten och sprang på Lidingö i lördags. Jag och L. brukar "tjuvträna" där några veckor innan skarpt läge. Man slås alltid av hur vackert det är på Lidingö, hur vackert det är på hösten och hur kuperat spåret är. Hur kul det är att träna med L.
I mina tankar är det alltid lördag och så att du och jag kan uppleva alla vackra stunder under långpassen, alltid äta god mat och alltid vara hos varandra.
Lidingöloppsträning
Södermalmstorg
Dom har börjat komma upp pa stan nu. Tiltshift bilder på Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är SJ som gör reklam för sina billiga resor. Här kommer en som visar Södermalmstorg vid Slussen.
Rollofs huvud
Born to run
Under gårdagens långpass, som gick från utkanten av Karlskrona längs havsvikar in mot centrala staden och tillbaks igen, infann sig detta tillstånd. Jag tänkte till en början "ta det lugnt" under passet. Men efter tre kilometer märkte jag att allt stämde. Mitt medvetande åkte bara med kroppen som hade bestämt sig för att springa. Inte värka, inte klaga, inte känna utan bara springa.
Resultatet blev ett träningspass, där sluttiden på 1:30:40 efter 20.05 km, hamna i samma tidsklass som årets Göteborgsvarv. Att prestera detta resultat under en träning känns otroligt peppande och viktigt inför höstens Lidingölopp, där målet är att förbättra fjolårets tid. Det var förresten under Lidingöloppet förra året som den ovan beskrivna känslan infann sig senast, om man bortser från ett av långpassen under våren.
Jag vet inte vad som är hemligheten med att komma till detta tillstånd. Det kan inte vara ledighet för igår var dagen efter två tolvtimmarspass på jobbet. Det kan inte vara vila för senaste månaden löptes över 22 mil. Det måste isåfall vara slumpen. Eller rättare sagt en rad av tillfälligheter. För när den första låten som spelas under passet, med musikspelaren inställd på "shuffle", är Bruce Springsteens "Born to run" undrar man om det inte bara är meningen.
Born to run
Stockholms stad
Världskulturmuseet
Hello Kitty!
Dragonfly
Nattjobb
Lika mycket sommar som det är nu, lika mycket vinter var det i vintras. Äntligen ett år med tydliga årstider. Det är ganaska, för att inte säga väldigt varmt att sova efter en natt på sommarjobbet då termometern visar över 30 grader i skuggan. Första 12-timmarsnattpasset är avklarat. Nu är det bara ett kvar. Efter det en ordinarie natt och sedan vankas 6 dagars ledigt! Hoppas värmen håller i sig. Löpningen ligger just nu nere på grund av det myckna jobbandet...
Intervaller - aldrig mer!
På kvällen kompenserades dödspasset med grillning och öl. Då kändes det genast mycket bättre! Jag testade ett färsköl från Gotlands Bryggeri. Den satt som en smäck!
Tour de Skärgård
På kvällen blev det sedvanlig löpträning. En runda på 11 km med asfalt som underlag. Benen var ok med tanke på cyklingen tidigare. Jag var dock lite hunrig och under turen kunde jag inte undgå att undra hur lång tid det tar att återhämta sig efter min mara eftersom det oftare känns oerhört segt än lekande lätt att springa nu för tiden.
Utklippet
O stora havet
Där vissa saker slutar tar andra saker vid
Löpningen har sakteliga kommit igång ingen efter Marathon. Första passet efter loppet kändes benen likadant som de sista kilometrarna under loppet. Hästbett över lårmusklerna i nedförsbackarna. Därefter har det bara blivit bättre. Nu kan jag förflytta mig en mil på en inte allt för lång tid. Anmälan till höstens Lidingölopp är gjord. Man undrar varför Lidingöloppet alltid har platser kvar när övriga lopp är slut månader innan de går av stapeln. Kan det ha något med ordet terräng att göra?
Under sista passet i Trollhättan i Lördags innan frukost kändes jag mig lite smått nostalgisk. Alla mil som löpts i Trollhättan och Vänersborg under vintern och våren 2010 var därmed till ända. Ser nu fram emot att spendera sommarens löppass på stigar och grusvägar i natursköna Blekinge.
Snurra min jord
Sjöstaden ur ett annat perspektiv
Efter stormen
Innan loppet:
Lördagen inleddes med en sovmorgon för att möjliggöra en så sen frukost som mjöligt. En frukost som bestod av gröt, ägg och smörgås med kaffe. Efter frukosten började den obligatoriska fixa-med-oväsentliga-saker-när-man-egentligen-inte-har-tid-fasen. Efter denna packades väskan, kläder bestämdes och samtal med "fansen" (läs närmast sörjande som kommit för att se spektaklet) om åskådarplacering genomfördes. Avfärd mot stadion och väntan innan det var dags för placering i startfållan passerade sedan snabbt och smärtfritt. Till sist som svar på frågan i förra inlägget så valde jag (helt rätt) att springa i linne och med keps på huvudet.
Under loppet:
Jag och Lisa gick till startfållan och det första vi gjorde var att kändisspotta "sverige springer"-reportern (han heter säker något fint). Startskottet gick och man kände sig upprymd och alldeles för kissnödig. Den upprymda känslan byttes dock snabbt ut mot: "jag trodde det var ett marathon vi skulle springa, inte milen!?" då varenda människa passerade mig i ett rasande högt tempo. Hur som helst, det gällde att hålla sig kall och tids nog fick jag sällskap igen av Lisa som jag mist vid starten.
Vi sällskapade till Västerbron där jag gick ifrån i ett högre tempo då jag tänkt mig att landa milen på 52 min. Förmodligen var detta ett misstag som visade sig senare. Jag stannade nämligen och för att kissa vid slussen och tappade säkert 40 sekunder. Milen landade därför "på riktigt" runt 51:30 och är, så här i efterhand, kanske lite för fort.
Det var njutbart hela första varvet. Benen var ok. Dock kändes de inte helt återhämtade efter varvet och förkylning. Varmt väder och en finne med hatt och leopardtights förgyllde färden fram mot halvmaran. Vid denna passering var det tänkt att öka takten.
Löpningen efter passeringen kändes ok men tröttheten börja komma krypande och vid 25 km visste jag att det förmodligen skulle bli som alla visa löpare som gjort detta innan hävdar. Nämligen att maran börjar vid 30 km. Jag kände mig dock stark trotts tröttheten och fortsatt att bibehålla tempot och jag kände att jag började plocka löpare kilometer efter kilometer.
Maran höll upp i två kilometer och började vid 32 km. Allt fokus på Västerbron. Smygande krampkänsla i vaderna. Låga energinivåer. Trötta lår. Uppför Västerbron gick som en dans. Som väntat. Uppför är inga problem. Nerför Västerbron. Katastrof. Utförslöpning ger mig kramp. Speciellt om backen aldrig tar slut och jag har 33 km i benen. Norrmälarstrand. Allt fokus på att stävja krampen. Vill absolut inte stanna. Visste redan att tempot dalat. Ville inte stanna och förlora mer tid. Hörde ett av "fansen" ropa: "Lisa är bara minuten efter! kom igen!". Detta skulle visa sig ha motsatt effekt då jag insåg att jag iörmodligen inte skulle komma att bli vår gemensamma bostads marathon-mästare.
Sista kilometrarna. Pannbenslöpning. Visste att det var uppför. Kändes hoppfullt. Lisa springer om mig på Torsgatan. Pigg som en lärka. Känns som en lättnad. Nu kan jag lägga allt fokus på mitt eget race. Sista två kilometerna. Allting bränner. Vader, lår, armar och fotsulor. De vill att jag stannar. Funderar över om jag skall gå upp till Stadion från Karlavägen. Springer ändå. Springer in på Stadion och försöker ta till vara på den för mig surrealistiska situation som det innebär att helt slut, inför en fullsatt långsida, springa i mål på sitt livst första marathon. Sträcker upp armarna. Stannar efter 42195 meter.
Efter loppet:
Lite snurrig i huvudet då jag står och lutar mig mot ett av kravallstaketen efter målet. Tvingar mig själv att gå. Går ner mot Östermalms IP. Vänder mig om och går baklänges i trappan ner mot tröjutdelningen.
Då kommer krampen. I båda benen och i alla muskler. Smärta och frustration. Jag kommer ingenstans. Efter ännu en attack i trappan lyckas jag resa mig och med stöd av räcket ta mig ner för trappen. Jag får en t-shirt, blir av med chippet och vandrar stapplande bort mot väskutlämingen. Benen skiker "sätt dig!". Jag försöker. Det går inte. Ny kramp. Måste stå. Vill sitta. Till slut halvkastar jag mig ner på marken och hamnar raklång på planen. Där ligger jag. Nya krampattacker. Kan inte resa mig. Lyckas ringa Lisa. Hon kommer och hjälper till. Nya krampattacker.
Läget börjar bli lite halvkul och sjukvårdare tillkallas. Jag forslas bort med ett krampande lår till sjukvårdstälten där jag tvingas äta chips och dricka cola/vätskersättning (somligas dröm). Jag dricker och dricker men inget händer. Jag har blåa läppar och svårt att röra mig. Syster vill lägga mig i dropp. Där går gränsen kände jag spontant. Det skulle inte vara representaivt att hamna i dropp. Långsamt återfås iallafall styrkan i benen. Och jag kan sätta mig. Först på båren. Sedan kan jag stappla in i tältet och sätta mig på en bänk.
Vid 20:30 kommer skjutsen hem och jag har då legat sen 17:45 på Östermalms IP och bara "njutit" av följderna efter att ha genomfört mitt livs första marathonlopp och jag funderar redan på om tiden går att kapa 2011.
Statistik
Som tekniker är det ju altid kul med lite diagram och statistik. Speciellt om datan inhämtats empiriskt av undertäcknad. Ett av mina mål innan loppet var att ta placeringar under hela loppet. Detta lyckades jag faktiskt med ända in i mål (även om det bara var 21 st från 40 km in till mål). Tabellen kommer fron stockholmmarathon.se
Mellantider
Split | Tid | Sträcktid | min/km | km/h | Plac. |
5K | 00:25:54 | 25:54 | 05:11 | 11.59 | 3865 |
10K | 00:52:07 | 26:13 | 05:15 | 11.44 | 3706 |
15K | 01:17:21 | 25:14 | 05:03 | 11.89 | 3534 |
20K | 01:42:41 | 25:20 | 05:05 | 11.83 | 3402 |
Halvmaraton | 01:48:12 | 05:31 | 05:01 | 11.97 | 3383 |
25K | 02:08:01 | 19:49 | 05:05 | 11.81 | 3198 |
30K | 02:33:46 | 25:45 | 05:09 | 11.66 | 3037 |
35K | 03:00:08 | 26:22 | 05:17 | 11.38 | 2750 |
40K | 03:26:33 | 26:25 | 05:18 | 11.36 | 2523 |
Mål | 03:38:30 | 11:57 | 05:27 | 11.02 | 2502 |
Digrammet visar min egna tidtagning med kilometer-intervall. Anmärkningsvärt är att kilometern över Västerbron (33-34) är mycket snabbare än kilometern efter (34-35) och att tiderna är jämna genom hela loppet.