parisdakar

Ett inlägg om Stockholm Marathon 2010 som kommer att behandla tidpunkterna före, under och efter loppet.

Innan loppet:
Lördagen inleddes med en sovmorgon för att möjliggöra en så sen frukost som mjöligt. En frukost som bestod av gröt, ägg och smörgås med kaffe. Efter frukosten började den obligatoriska fixa-med-oväsentliga-saker-när-man-egentligen-inte-har-tid-fasen. Efter denna packades väskan, kläder bestämdes och samtal med "fansen" (läs närmast sörjande som kommit för att se spektaklet) om åskådarplacering genomfördes. Avfärd mot stadion och väntan innan det var dags för placering i startfållan passerade sedan snabbt och smärtfritt. Till sist som svar på frågan i förra inlägget så valde jag (helt rätt) att springa i linne och med keps på huvudet.

Under loppet:
Jag och Lisa gick till startfållan och det första vi gjorde var att kändisspotta "sverige springer"-reportern (han heter säker något fint). Startskottet gick och man kände sig upprymd och alldeles för kissnödig. Den upprymda känslan byttes dock snabbt ut mot: "jag trodde det var ett marathon vi skulle springa, inte milen!?" då varenda människa passerade mig i ett rasande högt tempo. Hur som helst, det gällde att hålla sig kall och tids nog fick jag sällskap igen av Lisa som jag mist vid starten.

Vi sällskapade till Västerbron där jag gick ifrån i ett högre tempo då jag tänkt mig att landa milen på 52 min. Förmodligen var detta ett misstag som visade sig senare.  Jag stannade nämligen och för att kissa vid slussen och tappade säkert 40 sekunder. Milen landade därför "på riktigt" runt 51:30 och är, så här i efterhand, kanske lite för fort.

Det var njutbart hela första varvet. Benen var ok. Dock kändes de inte helt återhämtade efter varvet och förkylning. Varmt väder och en finne med hatt och leopardtights förgyllde färden fram mot halvmaran. Vid denna passering var det tänkt att öka takten.

Löpningen efter passeringen kändes ok men tröttheten börja komma krypande och vid 25 km visste jag att det förmodligen skulle bli som alla visa löpare som gjort detta innan hävdar. Nämligen att maran börjar vid 30 km. Jag kände mig dock stark trotts tröttheten och fortsatt att bibehålla tempot och jag kände att jag började plocka löpare kilometer efter kilometer.

Maran höll upp i två kilometer och började vid 32 km. Allt fokus på Västerbron. Smygande krampkänsla i vaderna. Låga energinivåer. Trötta lår. Uppför Västerbron gick som en dans. Som väntat. Uppför är inga problem. Nerför Västerbron. Katastrof. Utförslöpning ger mig kramp. Speciellt om backen aldrig tar slut och jag har 33 km i benen. Norrmälarstrand. Allt fokus på att stävja krampen. Vill absolut inte stanna. Visste redan att tempot dalat. Ville inte stanna och förlora mer tid. Hörde ett av "fansen" ropa: "Lisa är bara minuten efter! kom igen!". Detta skulle visa sig ha motsatt effekt då jag insåg att jag iörmodligen inte skulle komma att bli vår gemensamma bostads marathon-mästare.

Sista kilometrarna. Pannbenslöpning. Visste att det var uppför. Kändes hoppfullt. Lisa springer om mig på Torsgatan. Pigg som en lärka. Känns som en lättnad. Nu kan jag lägga allt fokus på mitt eget race. Sista två kilometerna. Allting bränner. Vader, lår, armar och fotsulor. De vill att jag stannar. Funderar över om jag skall gå upp till Stadion från Karlavägen. Springer ändå. Springer in på Stadion och försöker ta till vara på den för mig surrealistiska situation som det innebär att helt slut, inför en fullsatt långsida, springa i mål på sitt livst första marathon. Sträcker upp armarna. Stannar efter 42195 meter.

Efter loppet:
Lite snurrig i huvudet då jag står och lutar mig mot ett av kravallstaketen efter målet. Tvingar mig själv att gå. Går ner mot Östermalms IP. Vänder mig om och går baklänges i trappan ner mot tröjutdelningen.

Då kommer krampen. I båda benen och i alla muskler. Smärta och frustration. Jag kommer ingenstans. Efter ännu en attack i trappan lyckas jag resa mig och med stöd av räcket ta mig ner för trappen. Jag får en t-shirt, blir av med chippet och vandrar stapplande bort mot väskutlämingen. Benen skiker "sätt dig!". Jag försöker. Det går inte. Ny kramp. Måste stå. Vill sitta. Till slut halvkastar jag mig ner på marken och hamnar raklång på planen. Där ligger jag. Nya krampattacker. Kan inte resa mig. Lyckas ringa Lisa. Hon kommer och hjälper till. Nya krampattacker.

Läget börjar bli lite halvkul och sjukvårdare tillkallas. Jag forslas bort med ett krampande lår till sjukvårdstälten där jag tvingas äta chips och dricka cola/vätskersättning (somligas dröm). Jag dricker och dricker men inget händer. Jag har blåa läppar och svårt att röra mig. Syster vill lägga mig i dropp. Där går gränsen kände jag spontant. Det skulle inte vara representaivt att hamna i dropp. Långsamt återfås iallafall styrkan i benen. Och jag kan sätta mig. Först på båren. Sedan kan  jag stappla in i tältet och sätta mig på en bänk.

Vid 20:30 kommer skjutsen hem och jag har då legat sen 17:45 på Östermalms IP och bara "njutit" av följderna efter att ha genomfört mitt livs första marathonlopp och jag funderar redan på om tiden går att kapa 2011. 

Statistik
Som tekniker är det ju altid kul med lite diagram och statistik. Speciellt om datan inhämtats empiriskt av undertäcknad. Ett av mina mål innan loppet var att ta placeringar under hela loppet. Detta lyckades jag faktiskt med ända in i mål (även om det bara var 21 st från 40 km in till mål). Tabellen kommer fron stockholmmarathon.se