parisdakar

Är Måns Zelmerlöw enligt en journalist på aftonbladet. Otroligt träffande må jag säga..

Jag vill börja med att säga att som boende i Götaland är man inte bortskämd med bra skidföre och snöiga vintrar...

Efter de senaste veckornas töväder och plusgrader har nästan all snö försvunnit från nejderna kring södra Vänern. Så har det varit ända tills i torsdags då det snöade igen för första gången på länge. Här föll dock inte så mycket som man kunde hoppats på, men det täcker i alla fall marken. Så det var med en gnutta optimism som jag chansade och styrde kosan upp på Hunneberg och Bergagården för ett längdskidspass idag. Jag kan i alla fall säga att jag inte blev besviken. Där fanns dubbelspår, utan skräp och genomslag. Stavfästet var bra och föret fantastiskt snabbt. Inga moln på himlen som förmörkade solen heller spädde på den redan euforiska känslan som infunnit sig efter några få stavtag. Idag var det lekande lätt att åka skidor...
  

Idag är jag alldeles lycklig efter ett väl genomfört långpass en gnistrande fin vinterdag!

Is i skägget, precis som Wassberg!

 

Efter en vecka på nya jobbet verkar allting ha bestämt sig för att krångla. Datorn fixas för tredje gången av helpdesk för tillfället och modellen jag skall arbeta med har en helt skum topografi. Det är inte lätt när det är svårt.

Har sprungit idag på en av mina gamla rundor som löptes flitigt under våren. En 11 km lång runda genom skogar, bostadsområden och över slätter. Slätter med konstant motvind. Jag känner mig fortfarande inte återhämtad efter min förkylning. Kroppen känns urlakad och svag. Hoppas att det kommer att kännas bättre vid Lidingöloppet.

Var förresten och sprang på Lidingö i lördags. Jag och L. brukar "tjuvträna" där några veckor innan skarpt läge. Man slås alltid av hur vackert det är på Lidingö, hur vackert det är på hösten och hur kuperat spåret är. Hur kul det är att träna med L.

I mina tankar är det alltid lördag och så att du och jag kan uppleva alla vackra stunder under långpassen, alltid äta god mat och alltid vara hos varandra.

                                                                           Lidingöloppsträning

 

Dom har börjat komma upp pa stan nu. Tiltshift bilder på Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är SJ som gör reklam för sina billiga resor. Här kommer en som visar Södermalmstorg vid Slussen.

Under vissa löppass infinner en nästan overklilg känsla av att bara vara ett med omgivningen. Intryck från verkligheten och inre tankar blandas och man får känslan av att vara en passagerare i sin egna kropp. Kroppen jobbar och för ditt medvetande framåt och det enda man betalar är en marginellt högre andningsfrekvens. Åkturer som dessa är sällsynta och sällsynt sköna att få följa med på.

Under gårdagens långpass, som gick från utkanten av Karlskrona längs havsvikar in mot centrala staden och tillbaks igen, infann sig detta tillstånd. Jag tänkte till en början "ta det lugnt" under passet. Men efter tre kilometer märkte jag att allt stämde. Mitt medvetande åkte bara med kroppen som hade bestämt sig för att springa. Inte värka, inte klaga, inte känna utan bara springa.

Resultatet blev ett träningspass, där sluttiden på 1:30:40 efter 20.05 km, hamna i samma tidsklass som årets Göteborgsvarv. Att prestera detta resultat under en träning känns otroligt peppande och viktigt inför höstens Lidingölopp, där målet är att förbättra fjolårets tid. Det var förresten under Lidingöloppet förra året som den ovan beskrivna känslan infann sig senast, om man bortser från ett av långpassen under våren.

Jag vet inte vad som är hemligheten med att komma till detta tillstånd. Det kan inte vara ledighet för igår var dagen efter två tolvtimmarspass på jobbet. Det kan inte vara vila för senaste månaden löptes över 22 mil. Det måste isåfall vara slumpen. Eller rättare sagt en rad av tillfälligheter. För när den första låten som spelas under passet, med musikspelaren inställd på "shuffle", är Bruce Springsteens "Born to run" undrar man om det inte bara är meningen.


Born to run

Lika mycket sommar som det är nu, lika mycket vinter var det i vintras. Äntligen ett år med tydliga årstider. Det är ganaska, för att inte säga väldigt varmt att sova efter en natt på sommarjobbet då termometern visar över 30 grader i skuggan. Första 12-timmarsnattpasset är avklarat. Nu är det bara ett kvar. Efter det en ordinarie natt och sedan vankas 6 dagars ledigt! Hoppas värmen håller i sig. Löpningen ligger just nu nere på grund av det myckna jobbandet... 

Igår genomfördes ett av mina "hat"-pass. Intervaller, 6x1000 meter, på spåret i Bastasjö i Karlskrona. Detta intervallpass är i klass med att genomföra Varvet eller varför inte Marathon. Det är så jobbigt! Andning, muskler och motivation. Allt tryter och skriker efter 500 meters i spåret. Då är det hälften kvar! Spåret är inte jättekuperat. Snarare är det långa svaga förädiska lutningar. Vid svagt motlut (som det stundtals är) sprider sig en känsla av hopplöshet. Vad håller jag på med. Alla intervallerna låg under 3.50 min/km och det känns ju iallafall som en seger. Men man blilr förbannad på sig själv att man kan bli så fruktansvärt trött av att springa lite grann...  

På kvällen kompenserades dödspasset med grillning och öl. Då kändes det genast mycket bättre! Jag testade ett färsköl från Gotlands Bryggeri. Den satt som en smäck!